Jag tänkte att jag skulle skriva en förlossningsberättelse nu när plutten ligger och sover, bara för det så vaknar han väl snart. Men min förlossning var inte så lång, så ja, själva berättelsen kanske inte heller blir så lång. Men det är kul och läsa sen. Nu går jag efter lite ungefärliga tider och efter förlossnigsjournalen.

OBS VARNING FÖR LÅNG TEXT...

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

Det hela började Måndagen den 18/4, jag skulle träffa Tesse och Leons blivande fru Emilia, jag vaknade upp med en dunder huvudvärk då jag hade haft migränliknande huvudvärk under natten..Ställde in våran playdate och låg i sängen och tyckte synd om mig själv som var så trött på att vara gravid, trött på att det kliade på hela kroppen och allmänt trött på allt tror jag att jag var. Jag började känna av mensvärksliknande värk i ryggen (har alltid fått min mensvärk i ryggen vid dom få tillfällena jag fick mensvärk) Men tänkte inte så mycket på det, man vill liksom inte hoppas för man blir så jävla besviken när det inte händer något. Det här var väl runt klockan 10.00 tror jag.
Jag sover till och från under hela dagen och känner att det sitter fortfarande kvar den här känslan bak i ryggen, blir lite hoppfull men säger ingenting till jocke. Mot 15-16 så börjar jag få lite mer ont, fast det går över till magen och känns som sammandragningar bara. Jocke kom hem runt 17-18 och vi satt och åt middag och det började göra lite mer ont och jag berättade då att jag hade haft lite ont i magen osv under dagen. Han sa väl inte så mycket för han trodde att det absolut inte var någonting.
Efter middagen satte vi oss i soffan och skulle kolla på alla program som går på Måndagar och jag kände att "värkarna" kom nu ganska så regelbundet fast ändå inte, men dom fanns där hela tiden iaf. Jag frågade om han ville gå ut och gå sen för nu skulle jag dra igång det här men han hade "ont i magen" så han orkade inte, vilket jag tyckte var lite roligt, för vad hade inte jag haha? Jag messade iaf min bästa Madde som skulle sluta 20.00 och hon skulle komma till mig efter jobbet.
Vi gav oss ut på den vanliga promenadrundan som kanske tar 10 min att gå men några gånger var jag tvungen att stanna för det gjorde ont och jag kommer ihåg att Madde sa "men sluta du skrämmer ju mig, du kommer ju typ föda här" och det var precis det som hände.. Nej nu skojade jag faktiskt.
Men vi kom tillbaka till vårat lilla område men jag kände att jag ville gå mer trots att det gjorde lite ont, och under tiden diskuterade vi om det var förvärkar bara, eller kanske bara starka sammandragningar? eller det kanske var värkar? vad visste jag, jag hade aldrig fött barn tidigare. Men vid 21 iaf så kom vi hem och jag satte mig i soffan och sa till jocke "men på riktigt så tror jag att vi kommer få åka in ikväll Jocke, bara så du vet" han sa väl typ "aa joo visst" för som vanligt så trodde han inte på mig.
Madde åkte vidare och jag och jocke satte oss och kollade på "en unge i minuten" jag fick ont tätare och tätare men trodde inte det var värkar för alla hade sagt att gjorde såååå himla ont, men det här gjorde liksom inte ont, jag tror att det var nu vi började klocka dom bara för att och dom kom med 4,7,2,6 mins mellanrum men jag tror nog att Jocke trodde säkert att jag överdrev lite för han trodde nog inte att vi skulle åka in den natten..
Iaf klockan blev 22 och BB började, nu vet jag iaf att vi klockade dom på riktigt och jag började få mer och mer ont, värkana kom nu med 2-3 mins mellanrum men det gjorde fortfarande inte ONT, jag kunde sitta i soffan och kolla på tvn utan problem. 22.50 ungefär så tänkte jag gå och lägga mig, jag minns att jag tänkte att jag behövde nog sova lite, för man vet aldirg var som händer eller hur lång tid allting tar. Jocke kom in i sovrummet strax efter 23 och vid 23.10 ungefär så small det till från ingestans, jag fick djävulskt ont, var tvungen att ställa mig upp och gå ut i vardagsrummet och Jocke frågade "ska jag göra något" jag kunde inte ens prata för det gjorde så ont, då började jag gråta lite och sa "Nej det är lungt, inte än så länge..men jag tror verkligen det är dags nu" varpå han flög upp i sängen och sa "vadå ska jag packa klart väskorna helt nu" så när värken var över så bad jag honom packa ner alla mina grejer och här nånstans så halvgrät jag lite och sa att jag aldirg skulle klara av och föda barn, men så fick jag absolut inte säga sa Jocke. Nu skulle jag ta en dusch för att ta bort smärtan lite.

Medans jag stod i duschen så blev smärtan allt mer intensivare, jag fick sitta på en pall för jag kunde inte stå längre och jag fokuserade på andningen hela tiden men det var inte lätt för SHIT vad ont det gjorde, värkarna kom med 2 mins mellanrum och jag bad honom ringa till BB-sthlm , dom hade såklart fullt och hon undre hur ont jag hade och jag sa att det gjorde jätteont men att jag kunde försöka hemma tills det verkligen inte går mer. Nu var klockan runt midnatt tror jag.. En kvart senare får jag panik för smärtan och ber Jocke ringa tillbaka och säga att vi måste få en plats någonstans varpå vi blir hänvisade till Danderyds sjukhus, Bilresan in var ett jävla helvete, alla kurvor, gupp, svängar, rödljus.. usch säger jag. Värkarna kom verkligen tätt nu och ibland var det så att en värk inte hann gå ner innan nästa kom. Ni som har fött barn kan tänka er hur jobbigt det var.

När vi kommit fram kl.00.45 kanske så är dörren låst och porttelefonen verkar inte fungera, här bryter jag nästan ihop för jag orkar verkligen inte stå där ute och inte kunna komma in med värkar som kommer med 1min imellan. Tillslut öppnas det och då hade vi tydligen kommit in bakvägen enligt barnmorskan. Hon visade oss till ett rum och sen kom "våran" undersköterska och satt på CTG och hjärtljdsdosan och snart kom barnmorskan in och skulle undersöka mig. Vid inskrivningen kl 01.00 så var jag öppen 5cm och han låg jättebra till med huvudet så jag hade jobbat på jättebra hemma sa dom. Jag var jättenöjd för en av mina mardrömmar skulle vara att komma in och vara öppen 2cm typ. Jag sätta på mig den fina sjukhusskjortan och lägga mig ner och vänta ut tiden ungefär kändes det som. Jocke var världsbäst och stötte och hjälpte till jättemkt och påminde mig om andningen hela tiden, han hade även koll på värkmäataren och jag älskade när han sa att värken var på väg ner men kl 01.35 så står jag inte ut länge så ber om att få testa lustgasen, vilket fungerade jättebra på mig tills klockan blev 02.15 då gav den ingen effekt längre och jag om att få EDA (ryggmärgsbedövningen) för jag klarade inte av smärtan och fick panik, visste inte hur jag skulle ligga och sa flera gånger att jag aldrig skulle klara av det här. Runt den här tid punken så minns jag bara lite saker så nu går jag efter förlossningjournalen och försöker minnas.
Narkosläkaren kunde naturligtvis inte komma på en gång men dom skulle sätta drop osv så länge så det var klart tills han kommer. Jag kommer ihåg att det kändes som att jag skulle svimma av smärta under den här tiden. Tänkte "hur fan ska jag klara av det här, det kommer aldrig att gå" 02.30 så gick mitt vatten, som lilla Leon tydligen hade bajsat jättemkt i då han blev superstressad tydligen, det här fick såklart inte jag veta (att han hade bajsat i vattnet) för det skulle bara göra mig stressad. Jag började iaf känna det såkallade trycker nedåt och sa att dom måste känna hur öppen jag är för nu kommer han snart, så 02.40 undersöker dom och då var jag öppen 9cm och kunde börja krysta alldeles strax. Det här är allsta 1h och 40min efter inskrivningen så allt gick i raket fart. Jag fick ställa mig så jag hängde över sänghuvudet så tyngdlagen kunde göra sitt men jag vet inte om det hjälpte, jag blev bara så jävla frustrerad för det kändes som att det hände absolut ingenting och den där smärtan var verkligen hemsk. Jag önskar inte ens den till min värsta fiende. Men iaf vi kämpade på och jocke påminde mig hur duktig jag var och barnmorksan och undersköterkan sa att nu kommer han alldeles strax här, så fick jag känna lite på hans huvud som skulle ge mig extra krat och 02.52 kom världens finaste lilla prins till världen.
Våran Leon Carl Asplund.