Jag har ångest, jag vet inte för vad. Jag tror att det är lite jobb relaterat. Jag har blivit trygg med att bara gå hemma, om jag ska jobba i 4 timmar en dag så får jag ångest, för jag vill bara vara hemma, vill att det ska bli mars, vill att det ska bli april, så jag och jocke kan flytta in i vårat hem, så vi får träffa liten, så vi 2 äntligen blir 3.
9 månader är SÅ himla lång tid att gå och vänta på något, jag kan inte förstå att det redan har gått 7, det är så himla nära nu, men jag tycker att det känns som en evighet. Den sista tiden går riktigt segt har jag hört, men jag försöker och tänka positivt "negativ energi är dåligt för barnet" hör jag Sara säga nu. Min fina lilla Sara. Vet inte om jag sagt det förut, men annars säger jag det igen, jag tackar gudarna och högre makter över att hon varit gravid samtidigt som mig. Jag tror jag hade känt mig så jävla ensam annars.
 Jag trodde verkligen inte att det skulle bli som det blivit med ens vänner och det är väldigt tråkigt. Jag är fortfarande samma person med samma möjligheter förutom alkoholen, vilket består av 6 dagar utav 30. Men vem har jag att skylla. Nej nu börjar jag tänka lite för mycket och för djupt känner jag.

Jag kunde nog inte ha det bättre i mitt liv än så som det är just nu eller på väg att bli. Min fina familj!