jag är så fruktansvärt rädd för verkligheten just nu, jag vill inte veta, se eller känna. jag förstår verkligen inte hur jag ska klara mig när dom för dig bort från mig. jag vill vara nära dig hela tiden, samtidigt vill jag inte ha ngt med dig att göra för det gör ont. det gör ont i kroppen när du ser mig i ögonen, när du drar fingrarna genom mitt hår eller när jag vaknar av att du bara ligger och klappar mig. det gör ont, men samtidigt kan jag inte känna mig lugnare. jag vet att du gör allt för att få mig att känna mig trygg. men jag klarar inte av så lång tid utan dig, jag har fullkomlig panik i kroppen, konstant. så till er runt omkring mig, jag ber om ursäkt för att jag är frånvarande, för att jag är som jag är just nu. jag förväntar mig inte att någon ska förstå. men så ni vet iaf. och jag vet att det e sjukt av mig att skriva det här, men jag är inte personen som pratar om sånt här.
så det enda jag ber om nu är att ni ska ha tålamod med mig, tjata inte, försök inte prata om det, eller iaf inte när jag dricker. aa det var väl allt