under flera år har jag levt med mottot; allting löser sig, och gör det inte det så spelar det ingen roll i slutändan. om du har den inställningen är inte mycket man bryr sig om, förutom hur du mår i nuet. jag har gjort många saker i mitt liv som har varit fel. trots det har jag sällan ångrat något, för jag har alltid tänkt att det löser sig. jag har sårat folk runt omkring mig, familj, vänner och pojkar. det har inte med och göra att jag inte bryr mig, men jag förstår inte att det sårar. för med korten på bordet, jag har aldrig blivit sårad av någon annan än mig själv. 
det finns flera saker jag har gjort, och aldrig bett om ursäkt för, eller aldrig på riktigt. jag har bett om ursäkt för att få det bra igen, men inte för att jag till 100% menat det. jag har tänkt en del på det, och för första gången så är jag beredd att göra det. men hur skulle det se ut om jag kom till folk, 3år efter och bad om ursäkt. gick till folk som redan förlåtit mig. 
min familj har upprepade gånger sagt att jag inte släpper in dom, men det har inte med att göra att jag inte släppt in just dom, jag har inte släppt in någon. inte helt. självklart diskuterar jag med mina närmsta vänner om hur jag mår ibland, men tittar jag tillbaka är det första gången jag vågat göra det på riktigt. jag har under lång tid varit livrädd för att bli sårad, jag har inte visat mig sårbar för istortsätt någon.
man brukar säga bättre sent än aldrig, att be om ursäkt i det här fallet. men skräcken att någon skulle kolla mig rakt in i ögonen och säga, det räcker inte, jag är livrädd för det. jag står hellre upp med skulden än att bli tvingad ner på knä. eller jag har gjort det, fram tills nu. för första gången under hela mitt liv har jag börjat förstå att saker som kanske inte löser sig av sig själva betyder någonting. säga förlåt är egentligen det minsta man kan göra, men för mig är det stort, iaf ett förlåt som jag menar. och jag kan säga nu, att jag skäms hur jag har behandlat vissa människor, och då tänker jag främst på min familj. jag känner ångest över det, men jag vet faktist inte vad jag ska göra, nu när det har byggts på så många år. så där har ni svaret på den ständiga frågan, varför visar du inte att du bryr dig.