Igår var det 30års fest som sagt, god mat och bra folk. Jag hade jobbat innan så kände mig lite små trött och att jag mådde dåligt. Men iaf under kvällens gång så sitter jag vid bordet med mina kusiners mam&pap, dom kollar på mig och bara ler, jag frågar vad det är så säger Lasse "du har blivit så stor, vi har vart med från början, och du är såhär stor nu" och jag tänkte efter att det borde vara läskigt..att vara med när någon föds, och se den växa upp sen helt plötsligt en dag är den nästan 18år, att jag funnits i 17år känns helt sjukt. Mamma måste tycka tiden har gått jättefort.. iaf men en sak som kändes bra att höra/som behövdes höra var när han sa "det är otroligt att du står på dina egna ben idag, och är där du är, efter din uppväxt, för du har inte haft det lätt, och även om du inte tror att jag vet, så vet jag, och jag beundrar det verkligen, att du varit så stark" Dom orden fick mig att vara 100gånger starkare känns det som, för jag har inte tänkt på det förut, det ÄR verkligen otroligt att jag står på mina enga ben idag, och mår så bra som jag gör. Efter omständigheterna så borde jag nästan inte orkat leva längre..men det gör jag. Och det har jag mina vänner + familj,släkt att tacka för.

 Ímorgon är det en intressant dag, jag får se om han ringer mig..jag tvivlar stort på det, men gör du inte det, då har du bränt din sista bro. Jag blir endå irriterad på mig själv när jag säger sånna saker, för jag tänker att han är mitt kött&blod, jag kan inte slå ut honom från mitt liv. Då brukar en viss person säga att han inte är värd att finnas i mitt liv längre, efter allt han gjort eller snarare inte gjort..Aja jag får se. Nu ska jag göra lite vettigare saker..

//m